Separationsångest – när sista punkten är skriven

För många år sedan såg jag ett avsnitt av Oprah Winfrey´s talkshow på tv. Hon hade bjudit in Janet Fitch, som skrivit ”Vit oleander”, för att prata om hennes författarskap. Jag hade precis läst hennes bok om tolv år gamla Astrid som hamnar i fosterhem när hennes mamma döms till livstid för mord. Janet beskrev skrivprocessen som ”att karaktärerna levde sitt liv och berättade sina historier genom henne och allt hon kunde göra var att följa med, oavsett om hon tyckte om det eller inte”. Säkert! tänkte jag. Säkert att man bara placerar fingrarna på tangentbordet och låter en så komplex historia skriva sig själv.

Långt senare började ”två kvinnor pocka på min uppmärksamhet” när jag var ute på mina dagliga långpromenader med hundarna. Det var en kvinna i min egen ålder och en äldre dam. De gav mig ljusa och mörka pusselbitar av sina levnadsöden. En bit i taget. När jag till slut la fingrarna på tangentbordet lät jag karaktärerna få ett liv utanför mitt huvud, lät dem berätta sina historier, sina mörka hemligheter och galna upptåg. Det enda jag kunde göra var att följa deras krokiga vägar, förundras, förfäras och skratta. Som Janet Fitch.

När jag redigerat klart första boken om Elin och Anja grät jag. Eftersom de försvann ur mitt huvud när jag satt punkt. Efter att ha levt med dem i tio år blev det så obeskrivligt tyst. Jag trodde inte heller att det skulle bli fler bokkaraktärer, fler röster. Men det dröjde inte länge innan Maggan, Ethel och Dorotea tog plats. Och dessa tre kvinnor slogs om uppmärksamheten. Och jag skrev. Och skrev. Och skrev. När jag satt sista punkten blev livet återigen tyst. Stilla. Odramatiskt. Jag saknade de tre speciella kvinnorna.

När jag skrivit klart berättelsen om Ina, Erik och Liv i Hemligheternas skafferi var känslan en annan. Lättnad över att ha fått deras historia på pränt, men också en känsla av att vi skulle ses igen. Kanske jag bara lurade mig själv. För att göra saknaden mindre. Ett på återseende är trevligare än ett adjö.

Nu har jag satt sista punkten i berättelsen om Jill, Miriam, Nellie, Karin. Och jag går med en klump i halsen. De finns fortfarande så nära att jag kan ta på dem. Boken har inte gått till tryck. Jag kan fortfarande peta lite. Hålla kvar. Tänka att det är på återseende…inte adjö.

Please follow and like us:
Tagged

About caroline@skrivarstudio.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *