Hur jag kommer att landa återstår att se. Det kan bli hårt. Men om jag suttit kvar där på klippkanten och dinglat med benen så hade jag ju alltid undrat hur det hade känts. Att hoppa. Så nu gjorde jag det. Bara så där. Sa upp min anställning på reklambyrån för att på allvar kunna lansera min tredje bok och skriva min fjärde. Bli författare lite mer på riktigt. Fast det fortfarande är så svårt att säga det högt. Nu är jag ju inte Läckberg, Sarenbrant eller Kepler, så lönen måste fortfarande skrapas in från annat håll. Hej, frilanslivet – här kommer jag! Gulp. Tänk om jag vetat det när jag i smyg satt och skrev min första roman Om du bara visste…att livet aldrig mer skulle bli sig likt. Att man är fullständigt fast när man skrivit den där första romanen. Att skrivandet blir livet, åtminstone en viktig del av det, och klippkanten en språngbräda snarare än en viloplats. Okej, nu finns det ingen återvändo. Nu kör vi!